makemefly

Det sista små rörelserna från din lilla kropp, de små gäsp liknande rörelserna och det sista små ljuden du gjorde ifrån dig. Idag 30 September 2012 tog du dina sista små andetag. Jag minns inte längre hur det är att inte ha dig här. Du har varit med oss under sex års tid nu. Det är här du hör hemma, det kommer du alltid att göra. Det känns i hjärtat att bara se två små nosar sticka upp av nyfikenhet vid buren. Jag vill att detfortfarande ska va tre små nosar, precis så som det nästan alltid varit. Din lilla vita nos som fick dig namnet Gräddnos. Vår älskade lilla fyrbenta Gräddnos, vi älskar dig föralltid ♥

 

Jag har hela världen världen framför mig men jag kan inte röra mig. Kan inte ta ett steg framåt, inte heller bakåt. Det är som att vara fast på en plats man inte känner till. Kanske lite som en explosion, utan just explosionen. Det är bara den tickande känslan som går att känna. Det kanske är så, att man måste ta fel vägar, hamna på omvägar för att sedan hitta rätt igen. Jag tror jag behövde det. Det får mig att stanna kvar, våga finnas till och våga känna en känsla av att det känns rätt bra nu.

 

 

 

 Vill kasta mig ut ur verkligheten och sluta känna. Det är som att jag inte längre vill förstå. Den rivande känsla som gräver sig djupare och alla ord jag inte riktigt förstår. Jag vill skapa en bubbla där inga smärtor är tillåtna, ta med dig in i den. Kunna göra allting bra igen. Mina ögon blir blanka av tårar. Jag bär på en rädsla av att någon man älskar ska ryckas ifrån en alldeldes för tidigt. 

 

Det känns i hela kroppen när det handlar om äkta kärlek. Jag vet att jag hittat hem. Valt rätt vägar och tagit rätt beslut. Det där med att vara någons flickvän. Att tillhöra någon annan än sig själv. Det är en känsla av trygghet, något man vill stanna kvar vid tills hjärtat säger stopp. Kärlek är så mycket mer än en känsla av nyfunnenhet, pirrande fjärilar i magen och mysiga pussar. Min kärlek med dig är något större, något mer kraftfullt. Det var som  en ständig längtan. En längtan efter dig. Vi står här idag, efter några hinder på en guppig väg och kallar oss för varandras. Du får min värld att snurra och mina läppar att le. Den finns nog egentligen inte ord som räcker till för att förklara. Inte ens alla fina ord tillsammans skulle räcka till. Det känns lite som en saga. Som den finaste kärlekssagan man kan få. För mig är du det finaste som finns ♥

 

Det är första september idag. Jag tror att det lite undermedvetet är min favorit månad. Inte enbart för att just September klingar så fint, utan för att alla känslorna kommer tillbaka på riktigt. Bland höstmörker och kyliga vindar hittar också Melissa Horn, Lars Winnerbäck och Håkan Hellström tillbaka till mina spellistor. Hösten är min tid på året. Jag tänker, skriver och känner mer på riktigt. Under sommaren låter jag själen vila och känslorna liksom försvinner lite bland molnen. Medan andra fortfarande går barfota i öppna skor med sommarkläder till, letar jag djupt i mina garderober. Fram kommer vantar, halsdukar och höststövlar. Jag har nog saknat det, att ha något att gömma sig lite bakom.