Snön lägger sig som ett täcke över hustaken. I fönstren skymtar ett sken från advendsljusstakar. På vägarna syns spår från bilar och människors fotspår. Ibland går jag i någons fotavtryck, för att jämföra hur stora mina egna kliv är mot personen som gick där innan. Jag gräver ner mig under täcket, bygger upp en mur av kuddar runt mig. Jag tycker att vintern och julen är en mysig tid, men när mörkret kommer grips jag av starka känslor. Jag inte kan låta bli att tycka den här tiden på året är så otroligt sorlig. Vi förväntas att umgås med våra nära och kära, äta god mat, ge och få fina julklappar, skratta och tillföra värme åt varandra. Jag tänker på människor som lever i ensamhet, som aldrig får uppleva det här och hur plågsamt det måste kännas. jag tänker också på hjärtan som slutat slå, på anhöriga som lever i sorg. Jag vet att jag förmodligen en dag kommer stå där, med hela kroppen saknandes, efter hjärtan som stått mig nära som slutat slå. Det är så livet är uppbyggd, det finns inget som kan hindra det från att ske. Det stora rädslorna är svåra att svälja och försöka låtsas som att dom inte existerar. Jag vet att jag ska vara glad för det som jag har och inte låta känslor äta upp mig inifrån.