Sjukhusets korridorer kändes kalla och livlösa. Den speciella sjukhuslukten fick min kropp att bli svag. Jag såg det tvåsiffriga numret till hennes rum. Dörren stod öppen. Jag såg henne från dörröppningen, hon satt upp. Från hennes näsa gick det två slangar med syrgas. På handen satt en liten infart med bandage runt. Jag blev kall, en rädsla spred sig ut igenom kroppen. Jag överlämnade nallen jag köpte på vägen in till sjukhuset. Hon sa ” men vad söt du är ”. Jag satt mest tyst. Visste inte vad jag skulle säga, inga ord kom fram. Det är en vecka sedan hon blev inlagd på sjukhuset. Det värker ända in i själen att bara sitta brevid och se på. I natt brast jag helt.Vill att allt ska bli bra igen. Min fina mormor, jag vet att du är stark ♥

 

Det känns i hela kroppen när det handlar om äkta kärlek. Jag vet att jag hittat hem. Valt rätt vägar och tagit rätt beslut. Det där med att vara någons flickvän. Att tillhöra någon annan än sig själv. Det är en känsla av trygghet, något man vill stanna kvar vid tills hjärtat säger stopp. Kärlek är så mycket mer än en känsla av nyfunnenhet, pirrande fjärilar i magen och mysiga pussar. Min kärlek med dig är något större, något mer kraftfullt. Det var som  en ständig längtan. En längtan efter dig. Vi står här idag, efter några hinder på en guppig väg och kallar oss för varandras. Du får min värld att snurra och mina läppar att le. Den finns nog egentligen inte ord som räcker till för att förklara. Inte ens alla fina ord tillsammans skulle räcka till. Det känns lite som en saga. Som den finaste kärlekssagan man kan få. För mig är du det finaste som finns ♥