HemEn ångest i släptåg
Det är som att bli insvept i en tunn hinna när mörkret faller. En hinna som är så tunn att man inte kan ta på den. Den bara finns där. River runt och förstör. Känner mig nog mest tom inombords med en ångest hängandes runt halsen och en ilska som aldrig riktigt försvinner. När inte ens tomma ord kommer fram, hur ska man då prestera, kunna leverera i tid? Ibland undrar jag hur andra människor gör. Hur kan de få allt att verka så enkelt som vardagsmat. Är det bara en fasad eller är det verklighet. Jag kan fundera hela natten, det spelar ingen roll hur andra gör, ångesten kommer fortfarande hänga runt halsen när jag vaknar.
