Jag har hela världen världen framför mig men jag kan inte röra mig. Kan inte ta ett steg framåt, inte heller bakåt. Det är som att vara fast på en plats man inte känner till. Kanske lite som en explosion, utan just explosionen. Det är bara den tickande känslan som går att känna. Det kanske är så, att man måste ta fel vägar, hamna på omvägar för att sedan hitta rätt igen. Jag tror jag behövde det. Det får mig att stanna kvar, våga finnas till och våga känna en känsla av att det känns rätt bra nu.