Jag satt bredvid. Det blev tyst för några sekunder. Han brast ut i gråt. Jag förstod direkt, utan att egentligen veta. Minuterna flög fram, samtidigt som det kändes som att tiden stod still. Han sa inget, inte jag heller. Det var som att orden fastnade i halsen. Han la sig ner på rygg i sängen med blicken stirrandes upp mot det vita taket. Jag la mitt huvud på hans arm. Det var kanske aldrig orden som gbehövdes, utan en värmande kram och en känsla av att det finns någon som bryr sig om en när livets svåra stunder kommer. Jag finns brevid dig dag som natt, det vet du om, mitt älskade hjärta ♥