På väggen hängde en tavla, jag minns inte längre motivet bara att den fanns där. Rummet var målat i vitt, det var ganska trångt och kändes kallt. Fyra stora fåtöljer stod runt ett litet bord. Jag valde alltid den som stod längst in vid hörnet på rummet.

Jag satt där mittemot henne, nedsjunken i den stora fåtöljen som fick mig att känna mig ganska liten. Jag fäste aldrig blicken i hennes ögon när hon pratade. Jag kunde inte. Min blick fastnade ofta på skärmsläckaren på hennes datorskärm eller stirrandes ner i golvet. På bordet framför mig fanns en skål med små olika mjukisdjur från Ikea. Ibland funderade jag på om jag skulle hålla ett av dem i mina händer för att inte virra runt så mycket med blicken. Jag gjorde det aldrig.

Hon frågade om mina framtidsdrömmar. Jag svarade något om att jag inte hade några. Kanske hade jag aldrig några, eller kanske var det rädslan för att vända ut och in på mig själv som gav henne svaret hon fick. Hon förklarade för mig att det var viktigt att ha drömmar och försöka föreställa sig sin framtid. Jag förstod aldrig varför. Jag förklarade att jag inte gillade att drömma eller föreställa sig en framtid. Hon förstod nog inte. Några månader senare tog jag ett beslut och vi sågs aldrig igen.