Jag minns den speciella känslan jag hade som om det vore igår. Jag minns hur lycklig jag var den dagen när jag för sju år sedan kom hem med mina hjärtan. Det var med stolhet jag gjorde iordning platsen och buren där mina nya små kompisar skulle få bo. Känslan av att få äga ett alldeles eget husdjur var helt obeskrivlig. Att jag en dag skulle vara tvungen till att ta farväl av mina små familjemedlemmar fanns aldrig i mina tankar. 30 September 2012 fick jag för första gången uppleva hur det var att förlora ett husdjur. Det kom som en chock. Samtidigt som jag grät försökte jag förstå vad som egentligen hade hänt.Fem månader senare, 27 Februari 2013, jag har fått uppleva det igen. Det känns som ett stort svart hål djupt in i bröstkorgen, en enorm tomhet. Det är svårt att acceptera att vissa händelser i livet är oundvikliga. Att jag aldrig mer får ha dig i min famn känns overkligt.Jag hoppas att ni tar hand om varandra nu, mina två små marsvinsänglar. Minnena lever alltid kvar och i mina tankar är ni kvar hos mig varje dag. En vacker dag kanske vi ses igen, älskade lilla Virvlan och Gräddnos ♥

Dom hittade ett brev du lämnat efter dig.En sak du hade skrivit i det var att dom skulle säga till mig hur mycket jag betydde för dig och att du tackade för allt jag gjort för dig.Jag blev darrhänt och ledsen när jag fick veta det.En del av mig tror fortfarande att du snart kommer tillbaka, samtidigt som jag vet att du har gått för alltid och aldrig mer kommer tillbaka.