Det var första söndagen på länge som jag bar smink, utanför fönstret sken solen och en härlig känsla cirkulerade i magen. Vi satte oss i bilen och åkte iväg. Jag satt där med hörlurarna i öronen instängd i min egna lilla värld. Plötsligt var det som att något spräckte bubblan till min värld. Där stod vi, två bilar mitt i rondellen, några ynka meter kvar till vår slutdestination. Jag minns inte vad jag tänkte, minns inte heller vad jag lyssnade på.  Jag tittade ungefär lika mycket på bilarna som passerade, som dem tittade på oss. En bildel lyftes in i vår bil, papper skrevs och fyrtio minuter senare kunde vi åka därifrån. Vi stannade aldrig vid vårt mål, vi fortsatte förbi. Den skakande känslan i kroppen sitter kvar än flera timmar senare. Mina tankar är på en helt annat plats än på att det gick bra och ingen blev skadad. Hade allt slutat lika bra om bilen från höger hade kommit i en högre hastighet eller om den hade träffat vår bil på ett helt annat ställe?. Det är nästan läskigt hur ovetandes man egentligen är.