Bild: Lennart Lundkvist.
Jag blir riktigt upprörd när jag läser om hur barn blir orättvist behandlade. Framförallt när det handlar om barn som har någon form av skada eller ett nedsatt funktionshinder. Emrik, som artikeln handlar om har sedan födseln en neurologisk skada. Det gör att han har stelhet i vänster ben och vissa problem med balansen.
Vad spelar det för roll om en person inte kan springa lika snabbt som de andra? Det är ett helt innebandylag vi pratar om. Ett lag med flera olika individer och förmodligen olika kompetenser. Några kanske springer fort medan andra är proffs på att göra mål. Det kompleterar varandra!
Barn som håller på med någon form av fritidsaktivitet ser ofta upp till sina tränare eller ledare, precis som Emrik också gjorde. Vad hände med att vara en bra förebild? Se möjligheter istället för motgångar. Låta alla få vara med och bidra med det dem är bra på. Oavsett skada eller inte.
Som Emriks mamma Mia säger, det är nio åringar vi pratar om. Hallå verkligheten, nio åringar!. Det borde inte spela någon roll om spelarna är bra eller dåliga. Det handlar om så mycket mer. Det viktigaste är inte att vinna. Ett barn som tillhör ett lag får en känsla av en samhörighet och att det gör något bra. Jag är helt övertygad om att alla i ett lag har gjort eller kommer att göra något bra. Det behöver inte handla om att göra mål varje match. Det kan vara något så litet som att bara vara med och glädjas av att någon annan i laget gjorde mål.
Hur vore det om vi i skolan får för oss att en elev inte kan gå kvar i klassen längre för att eleven har svårare för att göra vissa grejer jämfört med sina klasskamrater. Läs meningen innan en gång till, helst högt. Smaka på orden. Ni hör hur det låter. Helt sjukt.
Jag tycker också att ni ska läsa:
http://na.se/nyheter/1.1850187--vi-vill-inte-bli-anklagade-att-vi-kastar-ut-spelare-. Den handlar om hur Emriks förredetta tränare ser på det som hänt. Det är viktig att tänka på att vi som läser artiklarna inte vet exakt vad som har hänt och vad som är sant. Om det i grund och botten är som tränaren skriver blir jag nästan lite mörkrädd. Hur kunde en sådan egentligen enkel sak bli så otroligt fel?. Det kommer vi nog aldrig få veta. Även fast jag inte vet vem Emrik är, är glad att han börjat spela i en ny klubb och inte slutat med Innebandyn på grund av det här.
Bilderna snurras runt i huvudet. Jag grät ikväll igen. Det känns jobbigare nu. Kan inte sluta tänka. Det var känslor jag inte visste att jag hade. Jag kommer inte att leva i samma bubbla livet ut. Saker kommer förändras och min vardag kommer att få anpassa sig till det vare sig jag vill eller inte. Att detta skulle ske har alltid funnits i tankarna någonstans i bakhuvudet. Det går inte att undvika det, det vet jag. Att ens tillvaro kan förändras så fort och att man är helt ovetantes om det sekunderna innan, det är svårt för mig att förstå. Det var inte såhär jag trodde det skulle bli. Jag var inte mentalt förberedd. Kan man någonsin bli det över saker man aldrig gått igenom tidigare? Jag tror inte det.
Hem
