En ångest i släptåg
Det är som att bli insvept i en tunn hinna när mörkret faller. En hinna som är så tunn att man inte kan ta på den. Den bara finns där. River runt och förstör. Känner mig nog mest tom inombords med en ångest hängandes runt halsen och en ilska som aldrig riktigt försvinner. När inte ens tomma ord kommer fram, hur ska man då prestera, kunna leverera i tid? Ibland undrar jag hur andra människor gör. Hur kan de få allt att verka så enkelt som vardagsmat. Är det bara en fasad eller är det verklighet. Jag kan fundera hela natten, det spelar ingen roll hur andra gör, ångesten kommer fortfarande hänga runt halsen när jag vaknar.
(23) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
En frihet som vingar.
"Ibland önskar jag att jag var en sån som bara kunde släppa taget om allt för en sekund. Inte behöva känna en press av att prestera" För några veckor sedan skrev jag dessa meningar. Men idag finns inte de tankarna i mitt huvud. För idag svävar jag på moln. För stunden kan jag släppa allt och bara andas. Jag behöver inte längre känna någon press av att "jag måste klara det på första försöket" För idag är det över. Idag klarade jag mitt körkort, på första försöket. Den här nervositeten som suttit och gnaggt i mig i flera veckor övergick till en darrning i hela kroppen för att sedan försvinna. Det är en otrolig lättnad. En frihet som vingar.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
När det blåser till storm inifrån
Pulsen slog intensivt. Hjärtat slog hårdare och snabbare. Samtidigt som benen sparkande rakt ut i den tomma luften täcktes ansiktet av tårar. Mando Diao – Strövtåg i hembygden 4:07 minuter lång. Jag hatade den första gången jag hörde den. Men att ge en andra chans kan få en att upptäcka saker man aldrig såg första gången. Nu gick den på repeat. Det var som att hjärnan kopplade bort allt annat. Världen runt om fanns inte längre. Känslan som får min kropp att darra som ett asplöv en stormig höstdag i oktober var tillbaka.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Nothing comes from dreams but dreams. Still you believe in wonder.
(0) ord / publicerat i Fotografier /
länka inlägget
♥
Sjukhusets korridorer kändes kalla och livlösa. Den speciella sjukhuslukten fick min kropp att bli svag. Jag såg det tvåsiffriga numret till hennes rum. Dörren stod öppen. Jag såg henne från dörröppningen, hon satt upp. Från hennes näsa gick det två slangar med syrgas. På handen satt en liten infart med bandage runt. Jag blev kall, en rädsla spred sig ut igenom kroppen. Jag överlämnade nallen jag köpte på vägen in till sjukhuset. Hon sa ” men vad söt du är ”. Jag satt mest tyst. Visste inte vad jag skulle säga, inga ord kom fram. Det är en vecka sedan hon blev inlagd på sjukhuset. Det värker ända in i själen att bara sitta brevid och se på. I natt brast jag helt.Vill att allt ska bli bra igen. Min fina mormor, jag vet att du är stark ♥
(1) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
some old
25 oktober 2011 21:39
När du vill att det som ska försvinna är en del av dig själv
1 november 2011 14:08
Life as we know it.
28 juni 2012 19:26
Man vill så mycket men ändå blir det så fel.
29 juni 2012 02:10
Livet är mer än allt som bara finns på ytan.
7 augusti 2012 18:18
Verkligheten är inte alltid så verklig.
14 augusti 2012 15:27
Allt som känns är en ständig tomhet och en evig väntan.
21 oktober 2012 14:54
Sen att jag aldrig förstod vad dom sa, det gjorde liksom aldrig något.
3 november 2012 20:18
Det yttre är bara en fasad.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Allt runt omkring bara pågår ändå
Det var första söndagen på länge som jag bar smink, utanför fönstret sken solen och en härlig känsla cirkulerade i magen. Vi satte oss i bilen och åkte iväg. Jag satt där med hörlurarna i öronen instängd i min egna lilla värld. Plötsligt var det som att något spräckte bubblan till min värld. Där stod vi, två bilar mitt i rondellen, några ynka meter kvar till vår slutdestination. Jag minns inte vad jag tänkte, minns inte heller vad jag lyssnade på. Jag tittade ungefär lika mycket på bilarna som passerade, som dem tittade på oss. En bildel lyftes in i vår bil, papper skrevs och fyrtio minuter senare kunde vi åka därifrån. Vi stannade aldrig vid vårt mål, vi fortsatte förbi. Den skakande känslan i kroppen sitter kvar än flera timmar senare. Mina tankar är på en helt annat plats än på att det gick bra och ingen blev skadad. Hade allt slutat lika bra om bilen från höger hade kommit i en högre hastighet eller om den hade träffat vår bil på ett helt annat ställe?. Det är nästan läskigt hur ovetandes man egentligen är.
(1) ord / publicerat i Läsvärt /
länka inlägget
27 Februari 2013
Jag minns den speciella känslan jag hade som om det vore igår. Jag minns hur lycklig jag var den dagen när jag för sju år sedan kom hem med mina hjärtan. Det var med stolhet jag gjorde iordning platsen och buren där mina nya små kompisar skulle få bo. Känslan av att få äga ett alldeles eget husdjur var helt obeskrivlig. Att jag en dag skulle vara tvungen till att ta farväl av mina små familjemedlemmar fanns aldrig i mina tankar. 30 September 2012 fick jag för första gången uppleva hur det var att förlora ett husdjur. Det kom som en chock. Samtidigt som jag grät försökte jag förstå vad som egentligen hade hänt.Fem månader senare, 27 Februari 2013, jag har fått uppleva det igen. Det känns som ett stort svart hål djupt in i bröstkorgen, en enorm tomhet. Det är svårt att acceptera att vissa händelser i livet är oundvikliga. Att jag aldrig mer får ha dig i min famn känns overkligt.Jag hoppas att ni tar hand om varandra nu, mina två små marsvinsänglar. Minnena lever alltid kvar och i mina tankar är ni kvar hos mig varje dag. En vacker dag kanske vi ses igen, älskade lilla Virvlan och Gräddnos ♥
(0) ord / publicerat i Heaven is a place nearby /
länka inlägget
22:22
Jag satt bredvid. Det blev tyst för några sekunder. Han brast ut i gråt. Jag förstod direkt, utan att egentligen veta. Minuterna flög fram, samtidigt som det kändes som att tiden stod still. Han sa inget, inte jag heller. Det var som att orden fastnade i halsen. Han la sig ner på rygg i sängen med blicken stirrandes upp mot det vita taket. Jag la mitt huvud på hans arm. Det var kanske aldrig orden som gbehövdes, utan en värmande kram och en känsla av att det finns någon som bryr sig om en när livets svåra stunder kommer. Jag finns brevid dig dag som natt, det vet du om, mitt älskade hjärta ♥
(0) ord / publicerat i Heaven is a place nearby /
länka inlägget
God jul
De små lamporna står på dygnet runt. Slocknar lite mer för varje dag som passerar. Det syns nästan bara i mörkret, snart inte alls. Det är lite som känslor, dem uppstår, bullar upp sig och blir stora för att sedan tona ut, slockna och dö ut helt. Idag firar jag min sjuttonde julafton. Det känns som att tiden står still och mina andetag sitter fast i halsen.Jag är inte mycket för julmat, potatis och prinskorv det tycker jag om. Det är Julklapparna som är min svaghet. Jag har varit sådär barnsligt nervös och förväntansfull över mina julklappar i flera dagar nu, men idag överdoseras fjärilar i min mage och det känns nästan som jag ska spricka. Jag ville nog mest bara kika in här och önska er en riktigt God jul.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
How you hurt yourself on the outside, to kill the thing on the inside
Jag pratar helst aldrig om det längre. Stänger av när jag hör någon annan prata om det, jag väljer att inte svara. Det bryter sönder mig inifrån. Inga känslor kan beskriva hur ont det gör. Det började aldrig som en tävling. Det handlade om att finna det som aldrig funnits. Jag fann det, samtidigt som jag förlorade. Försöker intala mig själv att jag mår bättre nu. Jag vet att jag ljuger för mig själv, för verkligheten är något helt annat.
(0) ord / publicerat i Be strong girl /
länka inlägget
Starkare än ord
Snön lägger sig som ett täcke över hustaken. I fönstren skymtar ett sken från advendsljusstakar. På vägarna syns spår från bilar och människors fotspår. Ibland går jag i någons fotavtryck, för att jämföra hur stora mina egna kliv är mot personen som gick där innan. Jag gräver ner mig under täcket, bygger upp en mur av kuddar runt mig. Jag tycker att vintern och julen är en mysig tid, men när mörkret kommer grips jag av starka känslor. Jag inte kan låta bli att tycka den här tiden på året är så otroligt sorlig. Vi förväntas att umgås med våra nära och kära, äta god mat, ge och få fina julklappar, skratta och tillföra värme åt varandra. Jag tänker på människor som lever i ensamhet, som aldrig får uppleva det här och hur plågsamt det måste kännas. jag tänker också på hjärtan som slutat slå, på anhöriga som lever i sorg. Jag vet att jag förmodligen en dag kommer stå där, med hela kroppen saknandes, efter hjärtan som stått mig nära som slutat slå. Det är så livet är uppbyggd, det finns inget som kan hindra det från att ske. Det stora rädslorna är svåra att svälja och försöka låtsas som att dom inte existerar. Jag vet att jag ska vara glad för det som jag har och inte låta känslor äta upp mig inifrån.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Ett lag är så mycket mer än bara ett lag
Bild: Lennart Lundkvist.
Jag blir riktigt upprörd när jag läser om hur barn blir orättvist behandlade. Framförallt när det handlar om barn som har någon form av skada eller ett nedsatt funktionshinder. Emrik, som artikeln handlar om har sedan födseln en neurologisk skada. Det gör att han har stelhet i vänster ben och vissa problem med balansen.
Vad spelar det för roll om en person inte kan springa lika snabbt som de andra? Det är ett helt innebandylag vi pratar om. Ett lag med flera olika individer och förmodligen olika kompetenser. Några kanske springer fort medan andra är proffs på att göra mål. Det kompleterar varandra!
Barn som håller på med någon form av fritidsaktivitet ser ofta upp till sina tränare eller ledare, precis som Emrik också gjorde. Vad hände med att vara en bra förebild? Se möjligheter istället för motgångar. Låta alla få vara med och bidra med det dem är bra på. Oavsett skada eller inte.
Som Emriks mamma Mia säger, det är nio åringar vi pratar om. Hallå verkligheten, nio åringar!. Det borde inte spela någon roll om spelarna är bra eller dåliga. Det handlar om så mycket mer. Det viktigaste är inte att vinna. Ett barn som tillhör ett lag får en känsla av en samhörighet och att det gör något bra. Jag är helt övertygad om att alla i ett lag har gjort eller kommer att göra något bra. Det behöver inte handla om att göra mål varje match. Det kan vara något så litet som att bara vara med och glädjas av att någon annan i laget gjorde mål.
Hur vore det om vi i skolan får för oss att en elev inte kan gå kvar i klassen längre för att eleven har svårare för att göra vissa grejer jämfört med sina klasskamrater. Läs meningen innan en gång till, helst högt. Smaka på orden. Ni hör hur det låter. Helt sjukt.
Jag tycker också att ni ska läsa:
http://na.se/nyheter/1.1850187--vi-vill-inte-bli-anklagade-att-vi-kastar-ut-spelare-. Den handlar om hur Emriks förredetta tränare ser på det som hänt. Det är viktig att tänka på att vi som läser artiklarna inte vet exakt vad som har hänt och vad som är sant. Om det i grund och botten är som tränaren skriver blir jag nästan lite mörkrädd. Hur kunde en sådan egentligen enkel sak bli så otroligt fel?. Det kommer vi nog aldrig få veta. Även fast jag inte vet vem Emrik är, är glad att han börjat spela i en ny klubb och inte slutat med Innebandyn på grund av det här.
(1) ord / publicerat i Läsvärt /
länka inlägget
En bok med blanka sidor
På väggen hängde en tavla, jag minns inte längre motivet bara att den fanns där. Rummet var målat i vitt, det var ganska trångt och kändes kallt. Fyra stora fåtöljer stod runt ett litet bord. Jag valde alltid den som stod längst in vid hörnet på rummet.
Jag satt där mittemot henne, nedsjunken i den stora fåtöljen som fick mig att känna mig ganska liten. Jag fäste aldrig blicken i hennes ögon när hon pratade. Jag kunde inte. Min blick fastnade ofta på skärmsläckaren på hennes datorskärm eller stirrandes ner i golvet. På bordet framför mig fanns en skål med små olika mjukisdjur från Ikea. Ibland funderade jag på om jag skulle hålla ett av dem i mina händer för att inte virra runt så mycket med blicken. Jag gjorde det aldrig.
Hon frågade om mina framtidsdrömmar. Jag svarade något om att jag inte hade några. Kanske hade jag aldrig några, eller kanske var det rädslan för att vända ut och in på mig själv som gav henne svaret hon fick. Hon förklarade för mig att det var viktigt att ha drömmar och försöka föreställa sig sin framtid. Jag förstod aldrig varför. Jag förklarade att jag inte gillade att drömma eller föreställa sig en framtid. Hon förstod nog inte. Några månader senare tog jag ett beslut och vi sågs aldrig igen.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Andra sidan jorden
Bilderna snurras runt i huvudet. Jag grät ikväll igen. Det känns jobbigare nu. Kan inte sluta tänka. Det var känslor jag inte visste att jag hade. Jag kommer inte att leva i samma bubbla livet ut. Saker kommer förändras och min vardag kommer att få anpassa sig till det vare sig jag vill eller inte. Att detta skulle ske har alltid funnits i tankarna någonstans i bakhuvudet. Det går inte att undvika det, det vet jag. Att ens tillvaro kan förändras så fort och att man är helt ovetantes om det sekunderna innan, det är svårt för mig att förstå. Det var inte såhär jag trodde det skulle bli. Jag var inte mentalt förberedd. Kan man någonsin bli det över saker man aldrig gått igenom tidigare? Jag tror inte det.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Ett långsamt farväl
Det sista små rörelserna från din lilla kropp, de små gäsp liknande rörelserna och det sista små ljuden du gjorde ifrån dig. Idag 30 September 2012 tog du dina sista små andetag. Jag minns inte längre hur det är att inte ha dig här. Du har varit med oss under sex års tid nu. Det är här du hör hemma, det kommer du alltid att göra. Det känns i hjärtat att bara se två små nosar sticka upp av nyfikenhet vid buren. Jag vill att detfortfarande ska va tre små nosar, precis så som det nästan alltid varit. Din lilla vita nos som fick dig namnet Gräddnos. Vår älskade lilla fyrbenta Gräddnos, vi älskar dig föralltid ♥
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Ibland behöver vi omvägar för att kunna hamna på rätt vägar
Jag har hela världen världen framför mig men jag kan inte röra mig. Kan inte ta ett steg framåt, inte heller bakåt. Det är som att vara fast på en plats man inte känner till. Kanske lite som en explosion, utan just explosionen. Det är bara den tickande känslan som går att känna. Det kanske är så, att man måste ta fel vägar, hamna på omvägar för att sedan hitta rätt igen. Jag tror jag behövde det. Det får mig att stanna kvar, våga finnas till och våga känna en känsla av att det känns rätt bra nu.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Vill kasta mig ut ur verkligheten och sluta känna. Det är som att jag inte längre vill förstå. Den rivande känsla som gräver sig djupare och alla ord jag inte riktigt förstår. Jag vill skapa en bubbla där inga smärtor är tillåtna, ta med dig in i den. Kunna göra allting bra igen. Mina ögon blir blanka av tårar. Jag bär på en rädsla av att någon man älskar ska ryckas ifrån en alldeldes för tidigt.
(1) ord / publicerat i Be strong girl /
länka inlägget
Mitt hjärta i din hand
Det känns i hela kroppen när det handlar om äkta kärlek. Jag vet att jag hittat hem. Valt rätt vägar och tagit rätt beslut. Det där med att vara någons flickvän. Att tillhöra någon annan än sig själv. Det är en känsla av trygghet, något man vill stanna kvar vid tills hjärtat säger stopp. Kärlek är så mycket mer än en känsla av nyfunnenhet, pirrande fjärilar i magen och mysiga pussar. Min kärlek med dig är något större, något mer kraftfullt. Det var som en ständig längtan. En längtan efter dig. Vi står här idag, efter några hinder på en guppig väg och kallar oss för varandras. Du får min värld att snurra och mina läppar att le. Den finns nog egentligen inte ord som räcker till för att förklara. Inte ens alla fina ord tillsammans skulle räcka till. Det känns lite som en saga. Som den finaste kärlekssagan man kan få. För mig är du det finaste som finns ♥
(1) ord / publicerat i Mitt hjärta i din hand /
länka inlägget
Under löven
Det är första september idag. Jag tror att det lite undermedvetet är min favorit månad. Inte enbart för att just September klingar så fint, utan för att alla känslorna kommer tillbaka på riktigt. Bland höstmörker och kyliga vindar hittar också Melissa Horn, Lars Winnerbäck och Håkan Hellström tillbaka till mina spellistor. Hösten är min tid på året. Jag tänker, skriver och känner mer på riktigt. Under sommaren låter jag själen vila och känslorna liksom försvinner lite bland molnen. Medan andra fortfarande går barfota i öppna skor med sommarkläder till, letar jag djupt i mina garderober. Fram kommer vantar, halsdukar och höststövlar. Jag har nog saknat det, att ha något att gömma sig lite bakom.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Jag går i vinterskor på hösten
Sommaren är snart över och hösten kikar fram. Nätterna blir kyligare och vindarna mer kalla. Det känns nästan lite konstigt. Lite som att sommaren redan är slut innan den ens han komma hit på riktigt. Är fortfarande lika blek som under vinterhalvåret .Kanske ytte pytte lite brunare, ungefär en nyans. Hade min sista sommarlovs dag igår och idag började första dagen på höstterminen. Nu är vi inte längre yngst och inte heller äldst på skolan. En mellanmjölks variant helt enkelt. Varken bra eller dåligt. Lite ångest känslor knyter små knutar i magen. Jag hoppas nog på att inom sin tid blir nog det här bra, trots allt.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
you can try to break me down .You just need to break the wall around me first.
Det känns, det känns mer än någonsin. Samtidigt som en känsla av tomhet lägger sig som en svag dimma runt mig. Jag kan inte sluta tänka på det som en dag ska bli min verklighet. Den dagen jag inte längre kommer kunna krama om dig mer än i mina tankar. Inte heller kunna göra slängpussar innan jag går ut genom dörren till den ekande trappuppgången. Den dagen där jag för första gången kommer att få klara mig utan dig. Det är en rivande känsla i hela kroppen.
(0) ord / publicerat i Be strong girl /
länka inlägget
04.00
29 Augusti 2010, det var då allt började. Jag vet inte vad jag tänkte när jag för tre år sedan, satt här för första gången. Orolig,förvirrad och ovetande om hur framtiden skulle bli. Det var här jag lät mina tårar ströma ner för kinderna medan fingrarna virvlade över tangenterna. Under sömnlösa nätter satt jag här, samtidigt som jag gick sönder lite mer för varje dag som passerade. Det var här jag försökte lära mig att formulera om mina känslor till texter.
Min allra högsta önskan var att fly från mig själv. Jag förstod nog inte då att det bara var en början på livets svåra vägar. Det var nog aldrig riktigt meningen att Makemefly skulle fyllas med texter rakt från mitt hjärta. Det bara blev så.
Perfektionstankarna gnager hårdare i mitt huvud. Det sätter stopp för mig själv och jag har fått svårare att skriva texter. Jag vill så himla gärna kunna utvecklas och bli bättre på skrivandet.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Nystart
Jag har bestämt mig för att göra som en liten nystart här. Har rensat bland kategorierna och därmed tagit bort en del inlägg och har även ändrat på designen ( tryck f5 för att uppdatera sidan om den gamla fortfarande visas.). Inlägg längre bak i arkivet kan därför se lite konstiga ut.
(0) ord / publicerat i Dagbok /
länka inlägget
Jag är inte rädd för mörkret
(1) ord / publicerat i Fotografier /
länka inlägget
